Röd snö
Två skuggor syns i månens sken,
i yrsnön irrar fyra ben.
Den ene kraxar ondsint hat,
den andre cirklar desperat.
En bitter tår, en kylig blick,
en beskhet i ett giftigt stick.
Handen hårt, kring skaftet höll,
där ena skuggan bruten föll.
Den enes död, den andres dåd,
när ingen kunnat visa nåd.
Den enes blad den andre drog
och stack så att den förste dog.
Man sökte då, man sökte än,
den ene av de båda män,
som under månljus, någonstans,
var part i denna dödens dans.
Röd snö, Röd snö
Röd snö, Röd snö
En djup och sorglig avgrund
dväljs i djupet av var själ,
som suktande av hunger
gör sin bärare till träl.
Den växer liksom röta
om den en gång slagit rot
och bränner liksom feber
den som icket står emot.
Det finns ej något motgift
om den en gång sugit luft.
Den krossar fröjd och lycka
och den kväver sunt förnuft.
Den har ej några gränser,
den vill se hur bröder dö,
Den besudlar andens renhet
liksom blodet färgar snö.
Vad stred de om, vad stred de för.
I kamp som dräper och förgör.
Den ene har ej något kvar
av det som nu den andre har.
En har livet, en har dött,
där blodet runnit varmt och rött.
En har mistat liv och guld,
den andre vunnit evig skuld.
Röd snö
